En hade ynnesten att växa upp i en omgivning fullproppad med udda personer: egensinnighet likställdes med begåvning, atypiskt beteende OCH i stort samtliga av de förmågor uppfattade som samhälleliga bördor av många, beskrevs för oss glin och ungar som raka motsatsen av de vuxna: en ljuvlig färgsprakande nåd att på nära håll ta del utav och kanske tydligast av allt inordnades det ofrånkomliga att vi har samma värde icke trots våra olika förmågor utan på grund av just dessa då de var och en ökar vår chans att som art överleva och kanske till och med nån gång kunna njuta en smula av våra möten. Sedan sommarjobb dragits till de mest undvikta, argsinta och långsinta tjurhögarna vårdtagarna: de som vägrar acceptera omvärldens öronbedövande hat, förakt, våld. Förundrat konstatera en människas yrkesval inte speglar etik & etikett. Än mindre intresse, och folkvett?…2015 doktorerade jag med avhandlingen Madness as the Foundation of Non-Culpability. Sambandet mellan psykisk sjukdom och ansvariga handlingar granskades utifrån intervjuer med 46 svenska rättspsykiatriska patienter och 146 professionella (läkare, psykologer och skötare). Bland annat visade våra studier att patientgruppen var minst lika bra som professionen på att resonera kring frågor om ansvarsförmåga, psykisk sjukdom och påverkansfaktorer NÅGOT SOM endast ett litet fåtal av de professionella respondenterna trodde dem vara kapabla till. Hmm...…hur är det ställt med psykiatrisk kunskap, intresse och folkvett idag?